Genusflum eller en investering i framtiden?
”Genusflum” -ett begrepp som användes under valrörelsen av minst en politiker. En politiker som i mitt tycke helt missuppfattat vad normkritiskt arbete/genusarbete i förskolan går ut på.
”Där får tjejerna tvätta sig och här får killarna tvätta sig!” Denna regel som pojkarna har bestämt gör mig förbryllad. Detta händer alltså i min barngrupp, 4-5 åringar. Vad är det som gör att de vid denna ålder redan tycker att vi är så pass olika, att vi ska skiljas åt och vara olika, så pass mycket att vi behöver separerade handfat att tvätta oss vid. Jag har observerat flera andra stereotypa föreställningar också. Tanken om att killar är coola. Vad killar respektive tjejer ska ha på sig osv.
Där jag nu arbetar, i Södertälje finns det många starka normer. Vissa av dem behöver vi bemöta och bredda synen kring. Jag tänker att detta ser olika ut i olika delar av Sverige, beroende på socioekonomisk bakgrund, utbildningsnivå, kultur och samhället runtomkring. Heteronormen är stark. Säger jag som pedagog att två kvinnor eller två män faktiskt får gifta sig om de vill blir det ”bläääk”, ”uäää”, ”det går inte”, ”det är fel” till svar. Att tro på Gud och gå i kyrkan är också väldigt starkt då de allra flesta barnen pratar öppet om det. Vi behöver visa att vi kan tro på olika gudar, ha olika religioner eller ingen alls. Detta är faktiskt supersvårt, jag känner att jag som pedagog nästan är den ende icke troende. I Huddinge där jag arbetade förut var det precis tvärt om, inte ett enda barn nämnde någonsin Gud. Hur förhåller vi oss till denna obalans i vårt segregerade samhälle?
Ett normkritiskt arbete går ut på att främja alla barns olikheter och låta alla individer bli så som de vill. Det handlar inte om att uppfostra pojkar till män respektive flickor till kvinnor utefter stereotypa könsroller, för att vi har olika kön och gener. Vi måste skilja på kön och genus. Genus är en social konstruktion som skapas av samhället utefter stereotyper kring vad som är manligt och kvinnligt. Dessa stereotyper tänker jag att vi bör utmana. Vi behöver uppmuntra och prata om att alla kan bli. Vi behöver bredda synen på könsrollerna, vi behöver tänka bortom vad som är normen för killar respektive tjejer. Vi behöver bemöta individerna! Och vi behöver göra det på olika sätt, eftersom alla är olika. Vissa barn är rörliga, vissa finmotoriska, vissa tänker och vissa pratar och tar plats. Vi pedagoger behöver se till att alla får ta plats och göra sin röst hörd i något sammanhang där de känner sig trygga. Sedan har vi olika gener, olika kön, ja. Men individernas egenskaper är ändå väldigt olika!
Vi har inrett ett rum med plats för mycket rollek. Här gäller det att vara medveten om dessa stereotypa könsroller, att vara närvarande och stöttande som pedagog.
”Där får tjejerna tvätta sig och här får killarna tvätta sig!” Denna regel som pojkarna har bestämt gör mig förbryllad. Detta händer alltså i min barngrupp, 4-5 åringar. Vad är det som gör att de vid denna ålder redan tycker att vi är så pass olika, att vi ska skiljas åt och vara olika, så pass mycket att vi behöver separerade handfat att tvätta oss vid. Jag har observerat flera andra stereotypa föreställningar också. Tanken om att killar är coola. Vad killar respektive tjejer ska ha på sig osv.
Där jag nu arbetar, i Södertälje finns det många starka normer. Vissa av dem behöver vi bemöta och bredda synen kring. Jag tänker att detta ser olika ut i olika delar av Sverige, beroende på socioekonomisk bakgrund, utbildningsnivå, kultur och samhället runtomkring. Heteronormen är stark. Säger jag som pedagog att två kvinnor eller två män faktiskt får gifta sig om de vill blir det ”bläääk”, ”uäää”, ”det går inte”, ”det är fel” till svar. Att tro på Gud och gå i kyrkan är också väldigt starkt då de allra flesta barnen pratar öppet om det. Vi behöver visa att vi kan tro på olika gudar, ha olika religioner eller ingen alls. Detta är faktiskt supersvårt, jag känner att jag som pedagog nästan är den ende icke troende. I Huddinge där jag arbetade förut var det precis tvärt om, inte ett enda barn nämnde någonsin Gud. Hur förhåller vi oss till denna obalans i vårt segregerade samhälle?
Ett normkritiskt arbete går ut på att främja alla barns olikheter och låta alla individer bli så som de vill. Det handlar inte om att uppfostra pojkar till män respektive flickor till kvinnor utefter stereotypa könsroller, för att vi har olika kön och gener. Vi måste skilja på kön och genus. Genus är en social konstruktion som skapas av samhället utefter stereotyper kring vad som är manligt och kvinnligt. Dessa stereotyper tänker jag att vi bör utmana. Vi behöver uppmuntra och prata om att alla kan bli. Vi behöver bredda synen på könsrollerna, vi behöver tänka bortom vad som är normen för killar respektive tjejer. Vi behöver bemöta individerna! Och vi behöver göra det på olika sätt, eftersom alla är olika. Vissa barn är rörliga, vissa finmotoriska, vissa tänker och vissa pratar och tar plats. Vi pedagoger behöver se till att alla får ta plats och göra sin röst hörd i något sammanhang där de känner sig trygga. Sedan har vi olika gener, olika kön, ja. Men individernas egenskaper är ändå väldigt olika!
Vi har inrett ett rum med plats för mycket rollek. Här gäller det att vara medveten om dessa stereotypa könsroller, att vara närvarande och stöttande som pedagog.
Kommentarer
Skicka en kommentar