Det här med lyssnande...

Detta ”gamla”  blogginlägg har legat i utkastet för länge... Ville förbättra det innan jag publicerar. Är aldrig riktigt nöjd! Läste igenom det jag skrev då och tänker återigen att ja... min historia kanske ska berättas, också! Denna avhandling som jag är kritisk emot har nu också blivit till en bok; ”Distans, disciplin och dogmer -om lyssnande i Reggio emiliainspirerad pedagogik”. Skriven av Sara Folkman. 

Hade faktiskt inte tänkt tanken om att den "REI filosofin" kunde vara så ifrågasatt som den tydligen är, förrän jag snubblade över ett inlägg i FB forumet "Förskolan.se". Jag har en tid funderat på varför? Inte varför den är ifrågasatt utan varför jag inte upplevt den så. Vad har jag missat? Lever jag i en "REI-bubbla" utan att ta till nya forskningsrön, nya sätt att göra och tänka eller vad grundar sig detta i? Det är naturligtvis så att den organisation och det sammanhang jag befunnit mig i präglat mig som pedagog. Konstigt vore det ju annars tänker jag...

Under min utvecklingsresa som pedagog har jag tillsammans med mina kollegor utvecklat ett kritiskt tänkande. Vi har alltid utmanat det vi har gjort. Vi har alltid letat efter syften och formulerat dessa. Vi har varit starka och säkra på vad vi har gjort och varför. Jag har inte tänkt att det är svart eller vitt. Jag har hela tiden försökt att tänka om det jag hör och ser, och hur det passar in i vår kontext. Saker "beror på". Det är ett begrepp vi använder nästan dagligen och visar nog på vårt sätt att inte måla upp vår praktik i dessa motsatser. 

Men självklart har jag ett grundläggande synsätt och förhållningsätt, hur jag vill vara som pedagog, och denna passar ypperligt in i filosofin från Reggio Emilia så som Loriz Malaguzzi och andra pedagoger har förklarat den. Jag tycker saker, utifrån min erfarenhet, utifrån forskning och utifrån andras erfarenheter och reflekterande. Jag försöker i alla fall att formulera ett "varför" jag tänker som jag tänker, och gör som jag gör. Vad, varför och hur är otroligt viktiga frågor. 

Vad som blev lite av ett "problem" när jag läste denna avhandling var att jag kände igen den, men inte slutsatsen. Jag blev nämligen intervjuad till den. Mina svar är en liten del av forskarens slutsats. Men jag kände inte igen slutsatsen. Tolkningen av mina svar kändes helt främmande. 

E n s t u d i e a v l y s s n a n d e t i e n R e g g i o E m i l i a i n s p i r e r a d p e d a g o g i k

Forskaren går in i arbetet med en kritisk blick, det gör hon klart redan från början. Hon vill utmana "lyssnandet" i RE: inspirerade förskolor. Jag är helt med på att Reggio Emilias filosofi behöver tänkas kring, och granskas precis som alla andra kontexter och pedagogiker. Jag känner dock att mycket av det jag läser som en del av hennes resultat kan tolkas på olika sätt. Jag tänker att "det beror på" och hon tänker att det är såhär (och då är det dåligt). Bland annat skriver hon att relationer inte verkar vara viktigt. Där håller jag inte med. Det är SUPERviktigt! Att de intervjuade förskolorna har stora barngrupper och faktiskt inte hinner lyssna, där är jag av annan åsikt. Hon verkade ha missat hur organisationen och strukturen ser ut. Hon har missat själva poängen med pedagogisk dokumentation, med processinriktat förhållningssätt. Detta bygger på lyssnande! Men är för den delen ingen ”låt gå” pedagogik. I och med vår nya (reviderade men den känns NY)  läroplan får vi ytterligare stärka vår verksamhet som utbildning, och där genomförs undervisning. Men jag tänker också att undervisning kan vara att arbeta processinriktat. OM det varit så att vi ibland väntat lite väl länge på att ge ett svar, att visa på fakta osv så kanske vi blir bättre på att läsa dessa signaler från barnen. Vi pratar om scraffoldingstöttande och vad detta innebär. Hur stöttar vi, och när? Jag tänker att vi kommer att bli tydligare och bättre på att stötta genom produktiva frågor. Detta kommer vi tillsamman reflektera kring, och utveckla helt utan Sara Folkmans kritiska blick.

Låt oss fortsätta att bygga de värden och den världen vi tror på och vill leva i! Vi vet vad vi gör och varför, och detta behöver naturligtvis granskas och reflekteras kring. Att stagnera och stå still är inte att arbeta utifrån Reggio Emilias filosofi. Dock behöver vårt arbetssätt också förstås och tolkas med respekt. Att dra slutsatser utifrån EN från början bestämd hypotes och tolka svaren så att de passar in i den förutbestämda hypotesen, och att resultatet blir att den intervjuade inte känner igen sig... ja, sådan forskning kan gott ifrågasättas tänker jag.

Nu har avhandlingen alltså blivit en bok där ”författaren målar upp en dyster bild” enligt Kajsa Holmgren (Pedagogiska magasinet nr 1, 2019) förskollärare och adjunkt Göteborgs universitet. Vi är avståndstagande, vi har en avsaknad av omsorg enligt hur recensenten har tolkat Folkman. Det var dags att ge min syn på detta. Alla som känner att denna dystra bild inte stämmer kan protestera. Jag som är en av de intervjuade och känner mig missförstådd måste agera!