Vägval!
Vägval!
Det jag nu ska berätta utspelade sig på en tidigare arbetsplats, för flera år sedan. Det är i början av september och varmt i luften. Fem barn (vi jobbade med 4-5 åringar den hösten) och min fd kollega ska gå till vattentornet. Barnen är laddade med diverse material så som tuschpennor, papper, frukt mm. I augusti gick en barngrupp dit för första gången. Vi upptäckte närområdet såhär i början på terminen. Ett barn såg vattentornet och sa: ”titta, vattentornet, kan vi gå dit?” Det gjorde dem. Jag glömmer aldrig när de kom tillbaka till förskolegården. Jag vet exakt var vi befann oss, ni vet, när stora händelser inträffar så vet man precis vad man gjorde. Jag vet hur glada barnen och min kollega var. De var så exalterade över upptäckten de hade gjort. Vi tre, jag och mina kollegor förstod redan då, att detta skulle bli stort! Det blev det verkligen. Det här året handlade om så mycket upptäckter hos både oss pedagoger och barn. Vi tecknade stora kartor, målade i maj en canvas som föreställde hela området. Det fanns teorier, tankar och en härlig glädje och allt kretsade kring detta vattentorn.
Tillbaka till september. Barnen är glada och förväntansfulla. De skuttar fram på gångvägen. Ett barn håller stora vita ritpapper under armen. Ett annat har full koll på en näve tuschpennor. De riktigt signalerar att de har en viktig uppgift att göra. Min kollega går efter och filmar. Gångvägen tar slut och där stannar barnen. Istället finns det en väg åt vänster och en åt höger. Det är mindre vägar genom villakvarteret, och där står nu barnen. De påbörjar en diskussion.
-Vi ska hit! Fyra barn står åt vänster och säger alla att just HIT ska de gå.
-Nej, vi ska hit! Säger flickan som står kvar, och pekar åt höger.
Barnen argumenterar en stund. Flickan som vill gå åt höger säger plötsligt:
-Men titta, kom hit så att ni ser. Ni ser inte där. Titta, pepparkakshuset!
De fyra barnen kommer närmare det ensamma. Men flickan hade pekat på pepparkakshuset som var ett hus på den vänstra vägen, inte den högra.
-Ja, titta! Därför går vi hit, säger ett av de fyra barnen.
-Åh... jag glömde! Säger flickan. De skrattar lite och går sedan tillsammans på vägen mot vänster. Förbi huset barnen kallade pepparkakshuset. Fortfarande lite skuttande och hoppande. Det är en glädje hos dessa barn som lyser lång väg. Men vid nästa vägkorsning stannar de, de går på kanten. Det kan komma bilar. De håller hand i hand ibland, när de vill.
Vi hade under denna period förmånen att ha en konsult från RE:institutet i mitt arbetslag. När han ett tag efter denna promenad besökte oss, så pratade vi om den här filmen som vi döpte till ”vägvalet”. Vi satt en hel förmiddag och tänkte, vände och vred på våra tankar. Den här filmen återkom ofta i våra diskussioner. Den blev verkligen viktig. Vad var det då vi tänkte?
Jo, för det första, tänkte vi om sättet vi gick på. Det var inga strikta led, ingen vuxen först, inget tvång att hålla någon i hand, absolut inga rep och absolut inga vagnar med de yngre. Vet ni, det var heller inga konflikter kring vem som skulle gå med vem, i vilken ordning de skulle gå osv. Här var det uppgiften som alltid var central. Vad vi hade för uppdrag. Det var sunt förnuft. Naturligtvis måste ”trafikvett” vara en central del. Vi pratade mycket kring hur vi skulle bete oss på vägen/gångvägen. Men vi litade på barnen, gick alltid med få barn, och de kände hur viktigt det här var. Det var ett undersökande från deras sida som var oerhört betydelsefullt. Barnen gick fritt på gångvägar och på villagatorna gick vi på kanten. De visste mycket väl vad som gällde, de stannade vid korsningar, när vi skulle passera en väg osv.
Vad fick vi ut av detta? Jo, barnen upptäckte allt möjligt på vägen till vattentornet. Vägen dit var precis lika viktig som själva tornet. Alla kännetecken: pepparkakshuset, de gröna dörrarna, den döda fågeln... Allt var viktigt! Den här diskussionen jag beskriver ovan, den hade aldrig hänt om en pedagog hade gått först och visat vägen. Alla saker vi upptäckte, de hade aldrig upptäckts om vi hade haft ett rep. Jag vill även hävda att barnen inte hade lärt sig trafikvett om de hade hållit i en ögla fastsatt i ett långt rep. Då behöver de inte tänka själva. Att bli vallade som hundar i flock där du måste lyda ledaren i flocken lär dig en sak; att just lyda. De här barnen bar alltid på viktiga saker, alltifrån papper och pennor till kameror. En gång släpade vi med den största rullen av snöre, då vi skulle mäta omkretsen på tornet. Detta gjorde att de blev laddade och kände att uppgiften var viktig. De hade viktiga frågor att fundera över. En gång ritade ett barn en karta medan vi gick till vattentornet. Hur skulle man annars komma ihåg vilka vägar vi passerade, om vi inte hade ritat under tiden? Och hur skulle vi ha kunnat rita om vi hade hållit i hand?
Jag vill hävda att de pedagoger som använder rep, medverkar till att barnen med ”hjälp” av repet blir promenerade som om de vore hundar på ett hunddagis! Men vi bedriver väl inga hunddagis på våra förskolor, eller? Hur kommer det sig att man ändå använder metoden ”rep med öglor” vid promenader? Är det en ”lätt lösning” när pedagoger inte vågar lita på barnen? Tror man inte på barnen? Ser man endast målet som det viktiga? Går man i för stora grupper? Vilken barnsyn återspeglas här?
Vi ska snart ge oss ut på upptäcktsfärd med våra 1-3 åringar. Hur kommer vi att göra? Jo, vi kommer att ha med oss viktiga redskap. Vill barnen bära så kommer de att få göra det. Vi har många gångvägar bredvid vår förskola, och det känns tryggt. Vi kanske samlar naturmaterial i hinkar som barnen bär. Vi kommer att se barnens intentioner, var vill de gå? Vi har inget bestämt mål utan vill upptäcka världen utanför förskolegården.
Om du nu jobbar på en innerstadsförskola och tänker att detta är helt främmande, ja, då har jag väl bara en sak att säga; allt beror på... Vi har olika förutsättningar. Men även i innerstan kan man ju gå iväg i mindre grupp, vilket möjliggör för en helt annan promenad. Hur tycker barnen att ni ska gå, om ni nu befinner er i stan? Ta hjälp av dem och gör dem delaktiga.
Om du jobbar i områden som jag beskriver, villakvarter, bostadskvarter, gångvägar, mindre vägar med trottoarer osv. Ja, då ser jag ingen anledning till att gå med rep. Gå i mindre grupp, gör upp grundläggande regler och prata om trafik, tidigt! Skapa en god relation med barnen och tro på dem! Det är inte helt lätt att genomföra ”friare promenader” i grupper med 5-6 åringar om de inte är vana. Men det går! Med tålamod och ett gemensamt förhållningssätt mellan pedagoger. Jag provade förra läsåret, som ny på min arbetsplats med de äldsta. Vi började gå i mindre grupp. Vi höll i hand när vi ville. Vi hade endast en väg att passera, resten av promenaden var på en gångväg. Barnen fick frihet under vissa ramar. Ibland sprang något barn iväg, då pratade vi om det. De lärde sig successivt vilka regler vi hade. Sunt förnuft och trafikvett såklart. Men vi upptäckte vägen, träden, djuren på väg till skogen. Börja från början med de yngsta, låt dem upptäcka världen utan vagn. Om man ännu inte går, finns det heller ingen anledning att gå utanför gården tänker jag. Allt behöver inte genomföras direkt, vi har fem år på oss! Men bygg förtroende från första stund. Diskutera förhållningssätt och varför ni gör saker på er förskola. Gör ni saker på ren slentrian eller finns det djupare tankar? Lita på barnen och lyssna på dem. Lita på att ni så småningom kan släppa på ”fyrkantigheten”, annars blir denna fyrkantighet en ord cirkel som riskerar att bidra till att barnen tar egna initiativ och testar sig fram långt utanför ramarna...
Vet ni, alla vägar bär till Rom brukar man säga. Båda vägarna ledde såklart till vattentornet. Vi har våra vägval att göra, vi kan tänka olika, göra olika val beroende på situation. Men målet måste väl ändå vara att barnen får stå i centrum, får vara delaktiga och drivande i ett projekterande arbete!
Det jag nu ska berätta utspelade sig på en tidigare arbetsplats, för flera år sedan. Det är i början av september och varmt i luften. Fem barn (vi jobbade med 4-5 åringar den hösten) och min fd kollega ska gå till vattentornet. Barnen är laddade med diverse material så som tuschpennor, papper, frukt mm. I augusti gick en barngrupp dit för första gången. Vi upptäckte närområdet såhär i början på terminen. Ett barn såg vattentornet och sa: ”titta, vattentornet, kan vi gå dit?” Det gjorde dem. Jag glömmer aldrig när de kom tillbaka till förskolegården. Jag vet exakt var vi befann oss, ni vet, när stora händelser inträffar så vet man precis vad man gjorde. Jag vet hur glada barnen och min kollega var. De var så exalterade över upptäckten de hade gjort. Vi tre, jag och mina kollegor förstod redan då, att detta skulle bli stort! Det blev det verkligen. Det här året handlade om så mycket upptäckter hos både oss pedagoger och barn. Vi tecknade stora kartor, målade i maj en canvas som föreställde hela området. Det fanns teorier, tankar och en härlig glädje och allt kretsade kring detta vattentorn.
Tillbaka till september. Barnen är glada och förväntansfulla. De skuttar fram på gångvägen. Ett barn håller stora vita ritpapper under armen. Ett annat har full koll på en näve tuschpennor. De riktigt signalerar att de har en viktig uppgift att göra. Min kollega går efter och filmar. Gångvägen tar slut och där stannar barnen. Istället finns det en väg åt vänster och en åt höger. Det är mindre vägar genom villakvarteret, och där står nu barnen. De påbörjar en diskussion.
-Vi ska hit! Fyra barn står åt vänster och säger alla att just HIT ska de gå.
-Nej, vi ska hit! Säger flickan som står kvar, och pekar åt höger.
Barnen argumenterar en stund. Flickan som vill gå åt höger säger plötsligt:
-Men titta, kom hit så att ni ser. Ni ser inte där. Titta, pepparkakshuset!
De fyra barnen kommer närmare det ensamma. Men flickan hade pekat på pepparkakshuset som var ett hus på den vänstra vägen, inte den högra.
-Ja, titta! Därför går vi hit, säger ett av de fyra barnen.
-Åh... jag glömde! Säger flickan. De skrattar lite och går sedan tillsammans på vägen mot vänster. Förbi huset barnen kallade pepparkakshuset. Fortfarande lite skuttande och hoppande. Det är en glädje hos dessa barn som lyser lång väg. Men vid nästa vägkorsning stannar de, de går på kanten. Det kan komma bilar. De håller hand i hand ibland, när de vill.
Vi hade under denna period förmånen att ha en konsult från RE:institutet i mitt arbetslag. När han ett tag efter denna promenad besökte oss, så pratade vi om den här filmen som vi döpte till ”vägvalet”. Vi satt en hel förmiddag och tänkte, vände och vred på våra tankar. Den här filmen återkom ofta i våra diskussioner. Den blev verkligen viktig. Vad var det då vi tänkte?
Jo, för det första, tänkte vi om sättet vi gick på. Det var inga strikta led, ingen vuxen först, inget tvång att hålla någon i hand, absolut inga rep och absolut inga vagnar med de yngre. Vet ni, det var heller inga konflikter kring vem som skulle gå med vem, i vilken ordning de skulle gå osv. Här var det uppgiften som alltid var central. Vad vi hade för uppdrag. Det var sunt förnuft. Naturligtvis måste ”trafikvett” vara en central del. Vi pratade mycket kring hur vi skulle bete oss på vägen/gångvägen. Men vi litade på barnen, gick alltid med få barn, och de kände hur viktigt det här var. Det var ett undersökande från deras sida som var oerhört betydelsefullt. Barnen gick fritt på gångvägar och på villagatorna gick vi på kanten. De visste mycket väl vad som gällde, de stannade vid korsningar, när vi skulle passera en väg osv.
Vad fick vi ut av detta? Jo, barnen upptäckte allt möjligt på vägen till vattentornet. Vägen dit var precis lika viktig som själva tornet. Alla kännetecken: pepparkakshuset, de gröna dörrarna, den döda fågeln... Allt var viktigt! Den här diskussionen jag beskriver ovan, den hade aldrig hänt om en pedagog hade gått först och visat vägen. Alla saker vi upptäckte, de hade aldrig upptäckts om vi hade haft ett rep. Jag vill även hävda att barnen inte hade lärt sig trafikvett om de hade hållit i en ögla fastsatt i ett långt rep. Då behöver de inte tänka själva. Att bli vallade som hundar i flock där du måste lyda ledaren i flocken lär dig en sak; att just lyda. De här barnen bar alltid på viktiga saker, alltifrån papper och pennor till kameror. En gång släpade vi med den största rullen av snöre, då vi skulle mäta omkretsen på tornet. Detta gjorde att de blev laddade och kände att uppgiften var viktig. De hade viktiga frågor att fundera över. En gång ritade ett barn en karta medan vi gick till vattentornet. Hur skulle man annars komma ihåg vilka vägar vi passerade, om vi inte hade ritat under tiden? Och hur skulle vi ha kunnat rita om vi hade hållit i hand?
Jag vill hävda att de pedagoger som använder rep, medverkar till att barnen med ”hjälp” av repet blir promenerade som om de vore hundar på ett hunddagis! Men vi bedriver väl inga hunddagis på våra förskolor, eller? Hur kommer det sig att man ändå använder metoden ”rep med öglor” vid promenader? Är det en ”lätt lösning” när pedagoger inte vågar lita på barnen? Tror man inte på barnen? Ser man endast målet som det viktiga? Går man i för stora grupper? Vilken barnsyn återspeglas här?
Vi ska snart ge oss ut på upptäcktsfärd med våra 1-3 åringar. Hur kommer vi att göra? Jo, vi kommer att ha med oss viktiga redskap. Vill barnen bära så kommer de att få göra det. Vi har många gångvägar bredvid vår förskola, och det känns tryggt. Vi kanske samlar naturmaterial i hinkar som barnen bär. Vi kommer att se barnens intentioner, var vill de gå? Vi har inget bestämt mål utan vill upptäcka världen utanför förskolegården.
Om du nu jobbar på en innerstadsförskola och tänker att detta är helt främmande, ja, då har jag väl bara en sak att säga; allt beror på... Vi har olika förutsättningar. Men även i innerstan kan man ju gå iväg i mindre grupp, vilket möjliggör för en helt annan promenad. Hur tycker barnen att ni ska gå, om ni nu befinner er i stan? Ta hjälp av dem och gör dem delaktiga.
Om du jobbar i områden som jag beskriver, villakvarter, bostadskvarter, gångvägar, mindre vägar med trottoarer osv. Ja, då ser jag ingen anledning till att gå med rep. Gå i mindre grupp, gör upp grundläggande regler och prata om trafik, tidigt! Skapa en god relation med barnen och tro på dem! Det är inte helt lätt att genomföra ”friare promenader” i grupper med 5-6 åringar om de inte är vana. Men det går! Med tålamod och ett gemensamt förhållningssätt mellan pedagoger. Jag provade förra läsåret, som ny på min arbetsplats med de äldsta. Vi började gå i mindre grupp. Vi höll i hand när vi ville. Vi hade endast en väg att passera, resten av promenaden var på en gångväg. Barnen fick frihet under vissa ramar. Ibland sprang något barn iväg, då pratade vi om det. De lärde sig successivt vilka regler vi hade. Sunt förnuft och trafikvett såklart. Men vi upptäckte vägen, träden, djuren på väg till skogen. Börja från början med de yngsta, låt dem upptäcka världen utan vagn. Om man ännu inte går, finns det heller ingen anledning att gå utanför gården tänker jag. Allt behöver inte genomföras direkt, vi har fem år på oss! Men bygg förtroende från första stund. Diskutera förhållningssätt och varför ni gör saker på er förskola. Gör ni saker på ren slentrian eller finns det djupare tankar? Lita på barnen och lyssna på dem. Lita på att ni så småningom kan släppa på ”fyrkantigheten”, annars blir denna fyrkantighet en ord cirkel som riskerar att bidra till att barnen tar egna initiativ och testar sig fram långt utanför ramarna...
Vet ni, alla vägar bär till Rom brukar man säga. Båda vägarna ledde såklart till vattentornet. Vi har våra vägval att göra, vi kan tänka olika, göra olika val beroende på situation. Men målet måste väl ändå vara att barnen får stå i centrum, får vara delaktiga och drivande i ett projekterande arbete!
Kommentarer
Skicka en kommentar