Vikten av att få välja sin plats...

Som en ytterligare aspekt av delaktighet, som jag ju brinner för, tänkte jag skriva ner mina tankar om att få välja sin plats på fler ställen än trappan. 

Det hänger ihop med de tidigare inläggen på så vis att det handlar om att barnen får tänka själva, träna sig i att göra ett aktivt val, men också föra en dialog och kompromissa. Tidigare har jag skrivit om morgonmöten, trappans funktion osv. Jag tänkte nu skriva om vikten av att få välja sin plats vid till exempel vilan och vid lunchen.

Arbetssättet där man som pedagoger väljer platser åt barnen på alla olika ställen och vid alla rutinerna under dagen går gissningsvis ofta på ren vana. En vana som liksom hänger i. Det är som att det ibland sitter i väggarna. Att det är så man gör och det kanske inte ens förs en diskussion om varför. Jag brukar skriva mina tankar ganska rakt på sak, och det gör jag här med. Det är utifrån mina erfarenheter, erfarenheter jag bär ihop med både fd kollegor och de nuvarande kollegorna.

Jag börjar få en ganska lång erfarenhet av ett arbetssätt där det inte har ingått bestämda platser någonstans, oavsett ålder på barnen. Oavsett barngrupp. Det är faktiskt över 11 år sedan jag för första gången började arbeta i Södertälje. Då började ett nytt kapitel i mitt arbetsliv. Vi hade aldrig fasta platser i vår matsal. Vi hade aldrig fasta platser på trappan. I början hade vi dock fasta grupper, men hittade ett arbetssätt där vi istället såg morgonmötets betydelse och barns delaktighet som en viktig del av indelandet i olika mindre grupper under dagen (se tidigare inlägg).

Vill vi att barnen ska bli vallade som en skock får i en stor hage? Att vi pedagoger ska springa runt likt vallhundar och fånga in, visa tillrätta och fösa fåren dit vill ha dem? 

Det är lite så jag ser på barngrupper där barnens röst inte får göra sig hörd. Där barnen visas dit de ska utan att få säga sin egen tanke. Jag och mina kollegor anser helt enkelt att arbetet flyter på lättare, och framförallt får ju barnen vara med och tänka på ett helt annat sätt när vi gör så som vi gör.

Jag kan beskriva några vanliga rutinsituationer under dagen, för att förklara. 
Lunchen; vi samlas på trappan innan lunch för att ha en kort återblick över förmiddagen (ju äldre barn desto mer reflekterande och utbyte), sjunga några sånger osv. En poäng i att samlas är ju för att vi lugnt ska kunna gå och sätta oss och äta. Vi har 15 barn i åldern 1-3 år. Tre matbord. Vi börjar att fylla upp det runda matbordet där vi har pallar, och där bjuder vi in de äldsta av praktiska skäl, då 1-åringarna inte sitter lika bra på pallarna. Men det kan hända att även en ettåring sitter här, och vilka äldre som sitter här varierar. Precis som vid morgonmötet blir det en dialog. En pedagog går med de barnen och de sätter sig på den plats de väljer. Sedan är det två bord kvar. Vi pedagoger som är kvar tar de allra yngsta, eller de som behöver lite extra stöttning. Kanske håller vi handen, eller så håller vi oss nära. Vilka barn just jag ”råkar” ta varierar. Vi går i mindre grupper in i matrummet och sätter oss. Är det någon som är vilsen hjälper vi till att bjuda in dem till någon plats, eller talar om vilka platser som är lediga så att de kan välja. Med de allra yngsta behöver vissa sitta bredvid en vuxen tänker jag, men exakt vilken plats kan variera. De yngsta blir lite mer stöttade såklart, men vi ser en progression i att kunna göra egna val, och 2-3 åringarna gör det utan problem. Det är inte en mer ”virrig” situation bara för att vi gör såhär.
Vilan; Vi sover inomhus på madrasser på golvet. Vi bäddar bara madrasser och lakan i förväg. I det rum där  barnen sover finns en hylla där alla barn har varsin låda. De äldre kan ta sin kudde själv och lägga sig på en plats. De yngre tar ofta kudden själv också. Vi har flera av de nya ettåringarna som efter någon månad greppade grejen helt. De går till sin låda, tar sin napp och kudde och lägger sig på en plats. Vissa barn behöver vi hjälpa såklart. När de fått sin kudde kan de då oftast välja en plats. Ibland bjuder vi in, ger förslag. Det brukar falla sig helt naturligt att tex det barn som brukar vara lite ledsen (nyinskolade osv) är nära oss. Vi går ju från matborden i lite olika omgångar med de barn som är klara först. Allt eftersom vi slussar in barnen så lägger de sig. Precis som vid lunchen finns det barn som behöver  en vuxen bredvid sig, och då styr vi så att det blir  bra. Men det som är vitsen även här är att det blir en utveckling och progression mot att helt själv ta sin kudde och lägga sig.

”Men barnen behöver rutiner, annars blir de förvirrade!”
Ja, det kan finnas barn, någon enstaka i varje grupp som verkligen behöver sin egna plats. Ska resten av gruppen anpassa sig? Eller går det att faktiskt göra individuella lösningar? Jag har jobbat i flera år utan att det har behövts. Men det kan behövas, och då bestämmer vi en plats med det här barnet. Kanske i utkanten med fri sikt? Denna plats behöver inte märkas ut på något sätt, snarare tvärt om. Att märka upp den signalerar något, ett utpekande vilket känns onödigt. Det har i dessa fall inte varit några problem för de andra barnen i gruppen, de har vetat att den platsen är upptagen. Ingen diskussion, utan det har alltid fallit sig helt naturligt.

”De äldre barnen då? De bli ju bara osams!”
Nej, det skulle jag inte hålla med om. Om så är fallet så är det nog precis det här de behöver öva på. Förra året jobbade jag med de äldsta. Vi samlades självklart på trappan innan lunch. Tittade kanske på en film från förmiddagen, foton, en teckning. Vi läste ofta pollyglutt medan barnen droppade in från de olika grupperna. När det var dags för lunch kom två barn och presenterade maten. Vi bjöd in några i taget som fick gå till matsalen. Ibland lekte vi någon lek; ”alla med något randigt kan gå”. Ibland styr vi lite så att barnen hamnar i bra sammanhang i den lilla grupp de går iväg i. Vi vill ju att de ska lyckas! Väl i matsalen med tallriken i händerna är det dags att välja sin plats. De som kom dit i grupp ett kanske väljer olika bord, så kan det bli. Om vi märker att någon behöver hjälp att välja hjälper vi till. Detta skedde mest i början. Med vår figertoppskänsla kan vi se dagsformen hos andra, vilket vi har nytta av. Behöver vi styra så gör vi det genom att ge förslag och bjuda in till ett passande bord. Det är inte någon "låt gå" -pedagogisk vi bedriver, men vi vill att barnen ska vara aktiva och göra ett val så långt det är möjligt, och allra oftast fungerar det väldigt bra! Precis som när vi väljer grupper tillsammans på morgonmötet, ibland är vi inte helt överens men till sist blir vi det, och har lärt  oss något på vägen!

Lita på barnen! Tro på deras kompetens på riktigt! 
Min erfarenhet efter dryga 10 år är att om vi litar och tror på barnens kompetens på riktigt, då får vi också tillbaka! Om barnen får gehör och blir lyssnade på, så slipper de göra motstånd. Tänk dig att ni har en studiedag, och nu är det lunchdags. Visst är det väl kul att sitta bredvid en kollega som du hade en intressant diskussion med på förmiddagens pass? Visst vill du välja plats i matsalen? Eller vill du att rektorn ska ta dig i handen och gå till din plats som hen har bestämt? Varje dag, i 5 år? Jag tycker också det är kul med bordsplacering på en fin fest. Absolut! Så firar man 6-åringarnas avslut, eller Nobeldagen eller vad vet jag... Allt beror på! Men som grund tänker jag att barnen har rätt att vara delaktiga i så mycket som möjligt. Detta är möjligt -jag lovar!