Stopp min kropp?

När jag väl bloggar är det oftast för att ett ämne engagerat så starkt att jag bara måste skriva av mig. Med risk för att ännu en gång sticka ut hakan i  förskole-Sverige skriver jag detta inlägg. Min förhoppning är att ni alla ska få er en tanke, och ställa er själva frågan om det är rimligt att använda sig av metoden ”Stopp min kropp!” och om den verkligen fyller det syfte ni är ute efter. Materialet "Stopp min kropp" har utarbetats av Rädda barnen, av yrkesskickliga personer, bland annat psykologer. Jag förringar inte deras kompetens. Från min synvinkel som förskollärare, tänker jag mycket på det jag ser, hur arbetet utförs. Själva "huret" behöver omformuleras från stopp till något annat, jag tänker att vi behöver ett annat fokus. 

Mina tankar kring detta ämne tog fart genom att jag läste ett blogginlägg på Förskola21. Den här ”metoden” har skavt hos mig så länge jag kan minnas. Gabriela Leijonhufvud som skrev inlägget, satte ord på mina tankar i sitt inlägg (läs!). Jag har efter detta tänkt vidare... 

Vissa förskolor ser och hör andra arbeta efter denna metod, kopplar ihop den med deras likabehandlingsarbete och känner sig nöjda. "Här lär sig barnen att säga stopp!”. ”Vi jobbar med den personliga integriteten”. ”Det är viktigt att kunna säga nej”. 

Men hur låter det då i vuxenvärlden? Utsatta kvinnor får höra detta: ”Sa du verkligen nej?” ”Hade du inte lite för utmanande kläder?” ”Gick du verkligen hem själv?” ”Var det verkligen så farligt?” Skulden läggs allt för ofta på de utsatta, som väldigt ofta är kvinnor. Vad tillåts männen göra då? Jo, de talar ut i tidningar och på bästa sändningstid i TV. Exempel på exempel, man efter man tillåts göra detta. Det är den ena bortförklaringen efter den andra. Kvinnorna som de våldtagit/ofredat får leva med skyddad identitet och gömma sig. Vad har då detta med förskolan att göra? Jo, det har med ALLT att göra. Vi måste se kopplingen! Det vi gör nu får konsekvenser sedan.

Jag ägnade mig åt en liten mini-undersökning denna vecka på mitt instagramkonto. Av de som svarade på min fråga; ”Arbetar ni med stopp min kropp?” svarade nära 50% att de gör det. Efter det lade jag ut en fråga till; HUR gör ni det? Några av er svarade att ni lägger fokus på att fråga om det är ok. Detta känns ju helt klart mer rimligt och i samklang med samtyckeslagen. Men om man nu lyckas vända på det och arbeta från andra hållet genom att kolla av om det är ok, varför tänker en fortfarande att det går under metoden ”Stopp min kropp?” Att arbeta med att lära sig fråga, är ju nämligen något helt annat tänker jag. 

Säger ni att ni arbetar med ”Stopp min kropp” har ni också valt fokus. Hur ni än gör inom den här metoden, är fokus riktat åt den utsatta redan från början (när det redan är för sent). Det blir liksom alltid den utsattes fel, att den inte sa nej tillräckligt tydligt. Är det verkligen åt det hållet vi vill fokusera? Klart är att det tyvärr behövs ett nej när vi väl är vuxna, eftersom andra vuxna inte lärt sig ställa frågan om det är okej. Men grejen är ju att det inte ens ska behövas! Vi har äntligen en samtyckeslag i Sverige, men förskolans arbetssätt och metoder verkar inte hänga med! Om vi i förskolan/skolan fortsätter att lägga skuld på den utsatta, formar vi troligtvis en norm som sedan i samhället visar sig genom att de utsatta får skulden (hade du inte utmanande kläder? Sa du verkligen nej) medan förövaren blir omhuldad, får tala ut och tyckas synd om. Ser ni kopplingen? 

Då är den svåra frågan; HUR GÖR VI ISTÄLLET? Här kommer några tankar som jag och mina kollegor diskuterade i morse. För två år sedan gick vi från de äldsta till de yngsta. Vi hade redan där en tanke om att vi verkligen måste jobba med empati. Empati från början med de allra yngsta. Hur? Ja, det är verkligen inte lätt. Men vi har under våra två år haft empati som en grundläggande tanke i våra frågor som vi undersökt. ”Hur kan barnens empatiska förmåga få möjlighet att utvecklas och uttryckas genom ett lekfullt undersökande av mönster?” Så lyder vår fördjupningsfråga denna vår. Vi tänker att vi gör tillsammans, vi tänker på vilka barn som är extra gynnsamma för varandra, vi sprider glädje, arbetar språkutvecklande och med ett gemensamt förhållningssätt hos oss pedagoger där vi bjuder in till delaktighet och inflytande på ett lugnt sätt. Vi försöker att inte använda ordet ”nej!” när vi ser att något barn gör något icke önskvärt. Vi pratar, vi hittar på något annat och vi plockar upp och iordningställer tillsammans. Vi stöttar de som gärna vill klänga, krama, klappa andra. Dessa barn stoppar vi, och visar att en måste avvakta, kolla, fråga. Det blir en progression då jag tänker att empatiska förmågor utvecklas över tid. Vi lägger inget fokus på att den som blir utsatt måste säga stopp. 

Jag önskar att ”Stopp min kropp!” försvinner som mantra. Jag önskar att vi slutade ”tjata” in begreppet ”stopp”. Jag önskar att vi lägger fokus på det som fokus bör ligga på! Jag önskar att vi inte ens ska behöva säga stopp och nej! Jag önskar att vi lär oss fråga, kolla av att det är okej och att den andre vill. Jag tänker att vi också succesivt lär oss integritet, om vi också påvisar vikten av det. Det gör vi vid toalettbesök och så vidare. Jag tänker att vi kan ha många tankar samtidigt, men utan att tjata in mantrat. 

Nu utmanar jag er! Vad kan vi kalla arbetssättet istället? Fråga mig först? Jag vet faktiskt inte... Kom med förslag! Men jag tänker att vi i grunden har ett arbetssätt utan en fast metod... som ändå främjar det vi vill. Hur tänker ni?