Lera och playdoh som material i förskolan
I min ateljéristautbildning hade jag en uppgift att skriva och undersöka lera och play doh. Jag förde en "lerdagbok" och följde två olika figurer, en lerfigur och en play doh figur under flera veckors tid. Jag lärde mig en del kring materialens olika egenskaper, vilket var nyttigt. Jag klistrar in mina tankar i detta blogginlägg, och lägger på slutet till några bilder med play doh i juletid.
En bakgrund till mina tankar
Min erfarenhet av lera sträcker sig ganska långt tillbaka i mitt yrkesliv. När jag började arbeta som förskollärare i Södertälje för första gången 2008 mötte jag på lera, som ett självklart material som hela tiden fanns framme vid en speciell plats i ateljén. Jag fick lära känna materialet genom att prova och upptäcka tillsammans med barnen. De mer erfarna kollegorna lärde mig hur leran tas om hand, vilka material vi kan duka fram och använda och så vidare.
Under en kort period på denna förskola fanns en ateljerista anställd. Hon tog sig tid att sitta vid just leran. Hon var nog inte hos oss i mer än ett år, men minnet av hur dessa barn utvecklade sitt kreativa skapande i leran är stark, än idag. De gjorde de helt fantastiska figurerna med detaljer som jag inte sett barn göra förut, förutom i lerateljén på förskolan Pablo Neruda i Reggio Emilia, 2012. Någonstans där föddes tanken om hur viktig den här rollen är, att verkligen ha tid för skapande verksamhet hela dagarna. Vi tyckte att vi ägnade lera väldigt mycket tid, men vi hade ju annat att göra också, och kunde inte alltid sitta där vid lerbordet. Men ateljeristan satt där, och jag kan konstatera att just leran blev ett uttryck som starkt utvecklades, antagligen tack vare ateljeristan.
Mina tankar kring play doh
Mitt förhållande till
play doh är mer som ett problematiskt motstånd. Jag har väldigt länge haft
svårt att se nyttan och fördelen med detta material. På den arbetsplats jag
beskriver ovan fanns över huvud taget inte play doh. Det var helt enkelt ett
material vi valde bort till förmån för lera. Under mina allra första år i yrket
var det tvärt om, då fanns play doh alltid tillgängligt men materialet lera
fanns det ingen kunskap om, och det köptes inte ens in till förskolan.
I mitt nuvarande sammanhang
Efter dessa motsatser
befinner jag mig nu i ett sammanhang där leran definitivt får störst plats och
utrymme. Play doh degen får komma fram och presentera sig ibland, vid särskilda
tillfällen där vi gör något unikt av den. För tre år sedan när jag började
arbeta på den förskola där jag nu är, som pedagogisk lagledare var det väldigt
viktigt att alla avdelningar skulle få tre tydliga platser, en slags grund i
ateljéerna bestående av; lera, tecknande och måleri. När jag kom till den här
förskolan var leran inslängd i en låda i förrådet hos de äldsta. De yngsta hade
över huvud taget inte tillgång till materialet. Vi började vår förändringsresa
succesivt, men leran fanns framme på en särskild plats direkt när barnen kom
den första veckan efter sommarförskolan.
Play doh degen togs i
princip bort där i början, till förmån för leran. Barnen var ganska ovana vid
materialet, för att inte tala om pedagogerna. Min lilla erfarenhet av play doh
deg är att det blir just deg, det blir ”baka” som blir själva aktiviteten. Ofta
presenteras play doh tillsammans med kakformar att trycka ut olika former med,
samt kavlar. Det blir sällan en utveckling och progression i själva utförandet,
inga nya upptäckter vad gäller stabilitet, detaljer eller teknik. Jag ser inte
play doh som ett material som hjälper till att möjliggöra ett kreativt skapande
och utvecklande av processer.
Under vissa tillfällen
brukar vi dock göra play doh deg. Inför jul då det enligt tradition ska ”pysslas”
gör vi några mer hållbara aktiviteter i stället. Vi tänker att barnen kan få
möta dofter av jul i stället för att producera saker som tas med hem. Vi förbereder
några play doh degar med olika dofter och färger. I en kan vi ha saffran, och i
en annan pepparkakskryddor. Vid några tillfällen händer det att vi har play doh
i uteateljén, men där har vi även lera.
Mina lärdomar kring materialens egenskaper
En av lärdomarna efter
”lerdagboken” är att mina tankar om hur och varför vi använder det material vi
gör förstärks. Det var oerhört svårt att forma en människa av play doh deg. Det
var ganska svårt i lera, men ännu svårare i play doh. Degen ville inte som jag
ville. Den svällde liksom upp igen när jag plattade till. Det var oerhört svårt
att få stabilitet i människan av play doh, och den kunde inte stå upp av sig
själv.
Leran är helt enkelt ett
fantastiskt material, som på ett helt annat sätt än play doh kan hjälpa till i
kreativiteten, i flödet av skapandet och bli till av sig själv. Leran är
hållbar och formbar på ett annat sätt än play doh. Ur hållbarhetssunpunkt
använder jag hellre lera, då den kan återbrukas i det oändliga så som den
naturprodukt den är. Play doh är lite mer av en ”slit och släng” -vara som
måste kastas efter en kort tids användning.
Dock har jag utmanat mig
själv och bjöd på en play doh aktivitet i uteateljén tidigt en morgon. Degen
som ändå blev över tänkte jag att vi skulle göra något med. Går det att komma
bortom bakandet med kavlar och kakformar? Om en vill tillföra naturmaterial kan
jag se en fördel med att använda play doh, eftersom den ändå slängs efter ett
tag. Att tillföra naturmaterial som ”skräpar av sig” ihop med lera har jag
svårt för, av den anledningen att jag anser att leran blir förstörd. Lera
håller i en hel evighet, ska vi då mosa in löv, skräp från kottar, bär och
annat i den så att den förstörs? Här nedanför är några bilder på hur det såg ut
när jag dukade fram play doh ihop med naturmaterial (och kavlar faktiskt).
Språkligt; det blir andra och nya ord vid detta "pysslande". |
Dofter i form av kryddor; kanel, stjärnanis och nejlika. |
Kommentarer
Skicka en kommentar