Den förundrade

När jag väl bloggar är det oftast för att ett ämne engagerat så starkt att jag bara måste skriva av mig. Med risk för att ännu en gång sticka ut hakan i  förskole-Sverige skriver jag detta inlägg. Min förhoppning är att ni alla ska få er en tanke, och ställa er själva frågan om det är rimligt att använda sig av metoden ”Stopp min kropp!” och om den verkligen fyller det syfte ni är ute efter. Materialet "Stopp min kropp" har utarbetats av Rädda barnen, av yrkesskickliga personer, bland annat psykologer. Jag förringar inte deras kompetens. Från min synvinkel som förskollärare, tänker jag mycket på det jag ser, hur arbetet utförs. Själva "huret" behöver omformuleras från stopp till något annat, jag tänker att vi behöver ett annat fokus.  Mina tankar kring detta ämne tog fart genom att jag läste ett blogginlägg på Förskola21. Den här ”metoden” har skavt hos mig så länge jag kan minnas. Gabriela Leijonhufvud som skrev inlägget, satte ord på mina tankar i sitt inlägg (läs

I detta blogginlägg har jag en tanke om att problematisera begreppet ”superstruktur” och framförallt hur vi organiserar vår vardag på förskolan. Något skaver nämligen i mig, bara av att höra begreppet. När jag hör argument som ”tack vare att vi vuxna är styrda och vet vad vi ska göra så fungerar dagen bättre, blir jag fundersam. Jag ska försöka förklara mina tankar, som bygger på egna erfarenheter. Vi inom förskolan använder kanske olika begrepp runt om i vårt land, men jag pratar om det här med att planera väl vad vi pedagoger ska göra. Jag ställer mig frågan hur mycket vi egentligen behöver planera? Vad av allt vi gör under en dag på förskolan väljer vi att planera och tänka om noga?  Väljer vi att planera aktiviteter kopplat till vårt processinriktade arbete, övergångar, omsorg, barn som behöver stöd, förhållningssätt, praktiska saker som vem som bäddar/dukar/är i tvättrum eller vad? Något av det, allt av det? Vad lägger vi fokus på under vår dyrbara avdelningsreflektion och i uppst

Ett processinriktat arbetssätt är alltid vår grund, och i detta ingår språk som en naturlig del Här följer en liten inblick i hur vi arbetar med SOKA -Språk Och Kunskapsutvecklande Arbetssätt hos oss på den förskola där jag arbetar. Självklart finns det forskning och teorier att hänvisa till. Jag väljer dock att enkelt försöka förklara vilka stöd vi använder i vårt arbete, och hur vi gör. Det finns säkert viktiga aspekter som jag missat i denna lilla text.  SOKA är den förkortning vi använder i Södertälje. Från förskola till gymnasium är SPRÅK det centrala utvecklingsarbetet i vårt systematiska kvalitetsarbete. I Södertälje bor människor med många olika modersmål, och på den förskola där jag jobbar finns det praktiskt taget inget barn som har svenska som modersmål. Såhär ser det ut i många områden i kommunen och ett språk och kunskapsutvecklande arbetssätt är därför givet!  Det har genom åren genomförts olika centrala utbildningar, och bland annat har Anniqa Sandell Ring lett flera utb

Ett aktuellt ämne såhär i början av augusti. Introduktion, eller inskolning i förskolan. Jag har läst kapitel ett i Lena Edlunds bok; ”De yngsta barnen och förskolan” som handlar om just introduktion. Jag fick några tankar som jag delade i mitt flöde på insta (@denforundrade) och det blev en intressant diskussion! Först tänkte jag berätta en liten bakgrund, och hur vi brukar göra på den förskolan jag arbetar.  För flera år sedan, när jag och mina fd kollegor jobbade ihop ville vi verkligen skapa och dela med oss av ett förhållningssätt kring inskolningen där familjerna välkomnas direkt in till de processer som pågår på avdelningen. Vi ville inspirera till ett annat sätt att göra, än att sätta ”verksamheten på paus”. Det tror jag vi gjorde också. När vi bytte avdelning, och gick med treåringarna upp till mellanavdelningen hade vi vår stora gurkplanta med oss då vi gick iväg. Vi tänkte att det var oerhört viktigt att ha något med, dokumentation från de processer som varit. Vi hade till o

Som en ytterligare aspekt av delaktighet, som jag ju brinner för, tänkte jag skriva ner mina tankar om att få välja sin plats på fler ställen än trappan.  Det hänger ihop med de tidigare inläggen på så vis att det handlar om att barnen får tänka själva, träna sig i att göra ett aktivt val, men också föra en dialog och kompromissa. Tidigare har jag skrivit om morgonmöten, trappans funktion osv. Jag tänkte nu skriva om vikten av att få välja sin plats vid till exempel vilan och vid lunchen. Arbetssättet där man som pedagoger väljer platser åt barnen på alla olika ställen och vid alla rutinerna under dagen går gissningsvis ofta på ren vana. En vana som liksom hänger i. Det är som att det ibland sitter i väggarna. Att det är så man gör och det kanske inte ens förs en diskussion om varför. Jag brukar skriva mina tankar ganska rakt på sak, och det gör jag här med. Det är utifrån mina erfarenheter, erfarenheter jag bär ihop med både fd kollegor och de nuvarande kollegorna. Jag börjar f

Flera andra förskolor i vår organisation inspireras och bygger trappor. Bilderna på våra trappor är de mest likade på min Instagram (@denforundrade). Något jag vill förmedla i och med att kollegor inspireras, är varför och hur. Att bygga trappan är inte så svårt, men att reflektera över varför vi gör det, och hur vi använder den är desto mer krävande. VARFÖR TRAPPA? EN MATTA FUNGERAR VÄL? Mötestrappan är en tydlig mötesplats som blir extra ”laddad” och viktig. Den har förmågan att bygga upp en stämning och förväntan. En betydelsefull plats där det händer viktiga saker. Varför vinkel? Jo, det självklara valet är vinkel om lokalen tillåter. I en vinkeltrappa möts barnen bättre, fokus riktas mot ”scenen”. Jämfört med en matta, har jag svårt att se att det kan bli samma fokus på ”scenen” då det inte är lika tydligt var barnen ska sitta, och vart de ska titta (var scenen är). Det är betydligt mycket lättare att som vuxen läsa en bok framför barnen som sitter på en trappa, jämfört med en